Snutten är saknad...
Vi har en reserv som är en snutt av samma klänning. Men när jag gav den till Stella, åkte underläppen ut som den gör når något är jobbigt. Hon snyftar fram "den känns inte lika..."
Det känns förjävligt faktiskt. Ledsamt, hemskt och sorgligt. Den har ju varit hennes bästaste vän sen hon var pyttis!
Stisse som var den som var med när snutten försvann har jätte dåligt samvete. Så dåligt att han köpte en bukett blommor till Stella när han var på väg hem från jobbet igår. Hon vart ganska mallig måste jag säga. Hon skuttade in i köket där jag stod. Ego som jag är utbrister jag - Åååå till mig!!!
Näe, svarar Stella malligt och fortsätter -dom är till MIG!
-Jaså? Varför då?? frågar jag...
Hon tittar på mig med näsan sådär lite i vädret och svarar - För pappa vill att jag ska vara glad igen!
Jag plockar ner en vas och hjälper henne att snitta blommorna och hon ställer dom sedan på bordet. På hennes plats. Dom står nära nära hennes talrik när hon äter. Hon tittar på dom med glittriga, stolta ögon. Det är hennes blommor. Bara hennes. När vi kom hem från fsk idag frågade hon direkt -Står mina blommor kvar???
Hon kommer att få svårt att träffa killar i framtiden. För vem kan överträffa hennes pappa?
Kram T
